Dunkan och Shinkan


Grev Archibald, den grymme, var den lycklige maken
till grevinnan Douglas, som fallit honom i smaken.
De voro oskiljaktiga till säte och säng.
Grevinnan var bildskön, men låghalt och sträng.

Två bröder bodde i slottets närhet.
De voro kända för grymhet och särhet.
Den ene var Dunkan, den andre var Shinkan.
För fylleri de ofta med våld bars till finkan.

Men hu! Nu kommer jag till äkteskapsbrottet:
De älskade båda grevinnan på slottet.
Hon hycklade genkärlek, men hjärtat var kallt;
hon berättade allt för grev' Archibald.

Därför en dag när de båda bröderna
sutto med grevinnan i kärleksglöderna -
en var av dem höll henne i en hand, en fot,
och smekte henne vänligt, fast hon streta' emot.

Då instörtade plötsligt den grymme gemålen,
av vrede darrade hela sidan och bålen.
Han ryckte Dunkan ur den tafatta ställningen
och skrek: "Nu är du allt tämligen på upphällningen!"

Han först honom försiktigt i ryggen stack,
så han skadade sig illa och ropade: "Ack!"
Han därpå med svärdet hans öron avslog.
Då ropade Dunkan: "Nu kan det tamfan vara nog!"

Men greven stannade icke med slagen,
ty nu var han kommen riktigt i tagen.
Han genomborrade Dunkan på alltflera ställen
och slutade inte förrän nio på kvällen.

Under tiden satt Shinkan i vrede och knot,
i sin hand höll han grevinnans hand och fot.
Nu blev turen att dödas hans;
han blev stucken med allt som fanns tillhands.

Greve Archibald levde, som om han var drucken,
och Shinkan kände sig alltmera stucken.
Till slut föll han ner inför sin grevinna.
"Farväl", han ropte, "jag nödgas försvinna".

Nu jublade båda de grymma makarna,
när bröderna lågo där döda på bakarna.
De buro liken till slottets djupaste källare.
Där skulle de ligga tills de blivit snällare.

Men nu begick greven det fräsliga felet
att i  sin gruvliga högfärd och stelhet
steka grevinnan på det grevliga spettet,
så hon döende ropade: "-r du rakt ifrån vettet?"

Nu stod han på höjden av ära och makt
sen han de trenne under sig lagt.
Men snart börja' samvetets röst att vakna,
han började Dunkan och Shinkan att sakna.

Han insåg nu, att han bröderna båda
av grymhet dödat och ej av våda.
Han därför med kniven stack sig själv
och kastade liket i djupan älv.

Se, det är sagan om Douglas' slott,
om Archibalds kärlek och grymma brott.
Vad under då om det spökar ännu,
där hon bodde, den högsinta, låghalta fru.

När månen står nedan i gråblek glans,
då synes av spöken en gräslig dans.
Varandra i hand och fot de ta
och skratta ett djävulskt "Haha, haha."