Märta

Mel. I Apladalen i Värnamo

Det var en flicka, hon var en snärta.
Hon bar det klingande namnet Märta.
:;:Vi bruka träffas så där ibland,
tills helt mitt hjärta hon satt i brand.:;:

En dag sa Märta: "Ska vi spatsera
omkring i parken och resonera.
:;:Vi kan gå runt ner på stan en stund,
sen får du följa mig på mitt rum.":;:

På ett bananskal, som låg på vägen,
där halka Märta, jag blev förlägen,
:;:för kan ni tänka vad jag fick se?
Min Märta hade ett ben av trä.:;:

Hon var en flicka av rätta sorten,
det fick jag se när vi kom till porten.
:;:Hon hala klänningen upp en flik,
där hängde portnyckeln på en spik.:;:

Och när som Märta hon hade somnat,
och hennes träben det hade domnat,
:;:jag rista namnet i benets bark,
allt medan Märta i sängen snark.:;:

En tös med träben ska ni bortvisa,
det har ni lärt utav denna visa.
:;:Jag plocka stickor i fjorton dar
och har väl alltjämt ett flertal kvar.:;: