Sancta Ada


Var äkta teknolog,
genast han ljuset såg,
har haft en flamma.
Först var det mamma,
sén någon äldre tant
eller en guvernant,
för mången månne
en liten bonne.
Ja, varje teknolog,
genast han ljuset såg,
måste för att kunna leva
älska en Eva.

Sén blev det teknisktid,
med allt sitt knog och id,
livet blev yngre:
flicka med mager hals,
tränad i jazz och vals,
blev idealet;
inte så galet.
Ja, varje teknolog
har flickan i sin håg,
ty omöjligt kan han leva
utan en Eva.

Sén blir det allvar av,
lyckan då kanske gav
honom en fruga
ut hans stuga.
Om vän med hjärtans glöd,
om vän i lust och nöd,
hemma han gömmer,
sorgen han glömmer.
För sådan teknolog
livet då glättigt låg.
Ty blott riktigt kan han leva
med egen Eva.

Må då var teknolog,
när han än ljuset såg,
glaset nu fylla
Kvinna att hylla.
Tack för vad Ni ha gett,
tack för Ni oss lett
från barndomsvåren
till gubbeåren.
Upp därför, teknolog,
ropa med eld i håg:
Kvinna, Kvinna, må hon leva!
Skål för vår Eva!